En utskrift från Dagens

Halldór Kiljan Laxness
"Islands klocka"
"Den ljusa mön"
"Branden i Köpenhamn"
(isländsk-svensk parallellutgåva)
Övers. Peter Hallberg
Atlantis/Svenska Akademien, 2005.

Peter Hallberg
"Skaldens hus"
Rabén & Sjögren, 1956

I inledningen till Halldór Laxness storverk "Islands klocka" händer det sig att sagda klocka går all världens väg. Den har sedan urminnes tid hängt under taket på Lagrättens hus vid Tingvalla, den plats där tinget samlades i självbestämmandets tid och där ännu domar och straff utfärdas. Själva klockan är så gammal att den en gång förts till Island av de keltiska munkar som fanns där före de norska vikingarnas invandring, men har på senare tid fått en spricka. "Dock höllo de gamla alltjämt denna klocka kär. I närvaro av landsfogde, lagman och bödel och en man som skulle halshuggas och en kvinna som skulle dränkas, kunde man ofta en lugn dag vid midsommartiden i brisen från Sulur och björkdoften från Blåskogen höra klockans klang blanda sig med bruset från Öxarå."

En sannskyldig idyll. I detta korta stycke på romanens första sida ryms den speciella stil Laxness här odlar: sammansmältningen av bitande ironi, underdrifter och högstämd epik. I romanens nu är det 1690-tal och på Tingvalla uppenbarar sig den danske konungens bödel och en dömd tjuv för att ta klockan i beslag: Köpenhamn skall byggas upp efter det senaste svenskkriget och ädel metall är en bristvara. Tjuven, Jón Hreggvidsson, skickas upp på taket, ned åker klockan med en skräll och ses sedan aldrig till, i alla fall inte i den romantrilogi som fått dess namn. Men klangen ekar ändå genom fem hundra sidor.

"Islands klocka" utkom i tre band på fyrtiotalet. Titelromanen utgavs 1943 och följdes av "Den ljusa mön" året efter. Den sista delen, "Branden i Köpenhamn", kom 1946. Redan 1948 var hela sviten översatt till svenska av Peter Hallberg, som inte bara skar till en välsittande svensk språkdräkt - vilket han gjorde med flertalet av Laxness översatta böcker - utan också skrev standardverken om Laxness författarskap, "Den store vävaren" från 1954 och "Skaldens hus" från 1956.

Påfallande litet har annars skrivits om Nobelpristagaren Laxness på svenska; nu väntar vi på Halldór Gudmundssons åttahundrasidiga biografi, som skall vara under översättning. Själva utgivningen av Laxness på svenska har också gått i skov: det senaste var under sent åttiotal, då Rabén & Sjögren gav ut en svit av hans stora romaner.

Nu är det Atlantis som tillsammans med Svenska Akademien ger ut trilogin i en utgåva som nog måste beskrivas med det slitna kritikeromdömet "magnifik": tre band, riktigt trådbundna, i en parallellutgåva där man kan läsa Laxness originaltext till vänster och Peter Hallbergs översättning till höger. Man behöver inte kunna sin isländska helt flytande för att få smak av Laxness säregna stil och hur väl Hallbergs översättning fångar den.

Det var tjugo år sedan jag senast läste "Islands klocka", och när jag började om var jag litet orolig för hur tiden skulle ha farit fram med den. Böckerna skrevs i ett speciellt klimat, under pågående världskrig, i ett Island på väg att vinna sin självständighet, samtidigt som man var under först brittisk, sedan amerikansk ockupation. Jag var rädd för att Laxness nationalism i efterhand skulle visa sig vara av det pinsamma slaget. Sådan brukar härskna fortare än gravlax i solsken.

Jag hade inte behövt oroa mig. "Islands klocka" är en roman om Island som nation, och en hyllning till det egna landets självständighet. Men den blir aldrig pinsam. Just bokens öppna konstruktion gör undertexten till ett stort klangrum. Vad är då "självständighet"? För vem och varför?

De tre delarna har var sin huvudperson, som dock är med i de andra. Del ett fokuserar på Jón Hreggvidsson, den dödsdömde och två gånger piskade tjuven. Del två handlar främst om Snöfrid Eydalin, lagmansdotter och så mycket av isländsk nobless som man kan vara på gränsen mellan sexton- och sjuttonhundratal, olyckligt gift med en alkoholiserad buse till man. I centrum för del tre står Arnas Arneus, isländsk intellektuell och handskriftssamlare, vars förebild är den Arní Magnusson som vid samma tid på riktigt samlade in och räddade stora delar av den isländska litteraturskatten. Mellan dessa tre personer uppstår ett sammansatt spel där de går in och ut ur varandras liv.

Den utblottade torparen Jón döms till spöstraff för stöld. När han anklagas för mordet på den bödel som piskat honom är det lagmansdottern Snöfrid som hjälper honom att fly ur fängelsehålan på Tingvalla, ut på en pikareskresa runt norra Europa. Arnas Arneus har redan dykt upp på Jóns lilla gård, på jakt efter gamla dokument, och har mycket riktigt hittat delar av boken "Skalda" (Eddan, får man förmoda) i sängbottnen hos Jóns åldriga mor. Och Arneus och Snöfrid har inlett en hemlig kärleksförbindelse. Det är hos Arneus som den fredlöse Jón söker skydd när han till sist hamnar i Köpenhamn.

Det är uppenbart att Laxness gett sina huvudpersoner allegoriska funktioner, i det att de skall representera olika delar av "Island": den förtryckta allmogen, den landägande överklassen och den intellektuelle språkmannen. Men som Peter Hallberg visar i "Skaldens hus" finns det historiska förebilder inte bara för Arneus utan även för de bägge andra. I fallet Jón Hreggvidsson bygger Laxness på bevarade rättegångsprotokoll; det fanns verkligen en Jón som 1683 piskades för något så simpelt som snörstöld, som dömdes till döden för att ha mördat bödeln och som rymde till Europa och Danmark. Även den olyckliga men okuvliga Snöfrid har en förebild i en existerande lagmansdotter. Laxness har alltså gått grundligt till väga när han tecknat bilden av det isländska sextonhundratalet, och vad vi möter är ett land i stort förfall. Kolonialmakten Danmark härskar oinskränkt och förbjuder islänningarna att handla med andra nationer och till andra priser än dem av kungen fastlagda, vilket leder till stagnation och armod. Arnas Arneus skildrar situationen så: "Den som vill strypa ett litet djur i sitt grepp kommer till sist att tröttna. Han håller det en armlängd ifrån sig, klämmer till så hårt han kan, men det dör inte; det ser på honom; det visar klorna."

Romanen har också udden riktad mot de inhemska lagmännen, som är satta att förvalta rätten i landet, enligt den gamla devisen "Land skall med lag byggas". Jón Hreggvidssons öde visar hur det är ställt med den saken.

På så vis är "Islands klocka" en roman som i allt väsentligt handlar om en plats, nämligen just Tingvalla och lagrättens hus. Platsen är underbart vacker, den är landets hjärta och den är en scen för ständiga övergrepp mot allmoge och trashankar. Som Laxness formulerar saken i ett tal han håller 1939: "Den har inte förstått Thingvellir, som inte för sitt inre öga har sett de tunga orättvisor som en hård och hjärtlös överklass från begynnelsen lät utgå härifrån, alla de band som här drogs åt kring folket, de fjättrar som lades på dess utvecklingsmöjligheter ... Här, på dessa lavaklippor, har oskyldiga män bränts för trolldom, i Dränkgölen, strax här bortom, har stackars hjälplösa kvinnor dränkts för att de fött barn till världen, och här höggs händerna av fattiga män emedan de stulit ur de rikas skjul för att mätta sig och de sina."

1944, samma år som band två av "Islands klocka" trycks, utropar den nygamla nationen Island sin självständighet just på Tingvalla. Och romantrilogin återvänder ständigt dit. Det är där motsättningarna i den isländska erfarenheten går i dagen. Laxness är vid denna tid, som troende katolik och öppen socialist, inkopplad på två stora internationalistiska nätverk - och han tänker inte gå ned sig i någon sumpig nationalism av det exkluderande slag som just ödelägger Europa. "Nationalismen" handlar här knappt ens om uppror mot dansk överhöghet. Den handlar om självbestämmande, vilket i sin tur är detsamma som lag och rätt. Ingen isländsk rättsstat är möjlig så länge makten finns på andra sidan havet. Och lagen hänger sedan urminnes tid samman med språket. Den "Islands klocka" som romanerna handlar om är inte av guld eller mässing, utan av ord. Den är det isländska språket och berättartraditionen - och det är för att bevara denna tradition som Arnas Arneus offrar allt, såväl kärlek och lojalitet som makt. Och det är samma klocka av ord som nästan skattar åt lågorna i bokens sista del där Köpenhamn brinner. Det mesta räddas - därför att minsta tjuv och mördare av isländskt påbrå som finns i närheten skyndar till.

Orden dödar inte, de upprättar. Hela denna poetik blir synlig i det avsnitt i romanen jag främst fastnat för, både vid den förra och den senare läsningen: när Jóns gamla mor bestämmer sig för att gå till fots till Snöfrid lagmansdotter och vädja för sin dödsdömde sons liv. Det hela är ett hopplöst företag, och hon vet inte ens hur hon skall ta sig fram genom väglöst land. Till sist kommer hon fram till färjeläget vid floden:

"I en flock tärnor på en sandbank väntade sex landstrykare, däribland ett lik. Färjkarlen sade nej. En strykare talade om att han försökt be om mjölk på den närmaste gården, men avvisats med beskedet att laxarna diade korna. Denne man sade att han erbjudit sig att berätta historier, ty han var skald och kunde mer än tusen historier, men ingen hade ansett sig kunna avstå från en skål skummjölk i detta nödår, vilket vederlag som än bjöds. ... Skalden sade: Du är nybörjare som landstrykare, min goda kvinna, om du tror att Guds misskund lever än. Guds misskund är det första som dör i hårda år. Om något kunde uppnås med tårar på Island, då skulle tiggarna icke blott bäras över älvarna på åror men sväva över vattnen på vingar.

Den gamla svarade inte. Hon gav sig iväg med sin stav och sin påse uppåt floden. Någonstans måste den plats finnas där den brusande strömmen blott är en liten bäck och ett barn kan ta sig över torrskott. Kvar blevo skalden och liket."

Hur hon kommer över vet vi inte. Men över kommer hon.

Ola Larsmo, författare och skribent i DN Kultur

Fakta

•

Island

VÄRLDSARV

Läs om fler världsarv


Ett svalkande dopp efter ridturen? Förstora bilden


Mellan två kontinenter. Förstora bilden


Förstora bilden


Ett måste för turisten på Island. Förstora bilden


Naturens visar sina kraft. Förstora bilden

Redan i taxin på väg från Keflaviks flygplats får vi en första antydan om att Island och islänningar inte är som andra. Den vänliga chauffören berättar att det bor små troll bakom de kantiga lavastenarna längs vägen.

Ja, ja, tänker vi, det där säger hon säkert till alla turister, det säljer.

Men efter en lång och engagerad utläggning har hon övertygat oss om att detta är precis vad hon och många av hennes landsmän tror. Att avlägsna släktingar till Astrid Lindgrens grådvärgar och rumpnissar lever här bland stenarna.

Efter några intensiva dagar bland gejsrar, vattenfall, islandshästar och havsvidunder kommer vi att vara nästan övertygade om det själva. Något magiskt är det i alla fall med den här ön.

Första anhalt är Blå lagunen. Det kunde inte ha börjat bättre.

Trots att vi hört en hel del om denna säregna badanläggning, från början bara en spillvattenbassäng till ett geotermiskt kraftverk, så överträffar den alla våra förväntningar. Kanske bidrar också det sällsynt vackra vädret till upplevelsen: Att få ligga där i det 37-gradiga lätt svavelosande och mineralrika blåvita vattnet i strålande sol och blicka ut över det egenartade landskapet medan eftermiddagen blir till kväll.

Inte bara den enorma konstgjorda sjön är imponerande. Hela anläggningen är det. Bastulokalerna är snygga, omklädningsrummen praktiska, restaurangen hyperchic, butiken välsorterad - dessutom är det förvånansvärt billigt för att vara Island: 140 svenska kronor i inträde och 30 i handdukshyra.

Tidigt nästa morgon väntar nästa megaattraktion - valsafari. Vädret har slagit om. Det regnar, blåser och är kallt i Reykjaviks hamn. Typiskt Islandsväder, med andra ord.

Men när vi väl kommit ombord på båten stiger livsandarna. En bidragande orsak till det är guiden, en glimrande kvick och kunnig isländska som tycks behärska alla de stora världsspråken. Och det behövs - ombord trängs britter, spanjorer, fransmän, tyskar, japaner, italienare, jänkare och några svenskar.

Snart visar sig också solen. Men av djurlivet får vi till en början hålla tillgodo med tusentals kringflygande lunnefåglar, som förvisso är söta men inte så stora.

Men så ropar guiden: "Dolphins three a clock", vilket hon sedan översätter på alla sina språk. Vad vi just skådat på styrbord sida är ett gäng vitnosdelfiner som graciöst plöjer genom vattnet.

Det dröjer inte länge förrän vikvalarna gör entré. Dessa förhållandevis fjuttiga små valar - max elva meter och tio ton stora - är ett säkert inslag under ett valsafari i vattnen utanför Reykjavik. Efter att vi siktat sex-sju vikvalar går de flesta passagerar ner i kajutan, frusna och nöjda.

Plötsligt hojtar guiden i högtalarna: "Humpback, ballena jarobada, mégaptère, buckelwal, knölval!!!"

Däcket fylls snabbt och under några magiska minuter får vi följa tre knölvalar - med en maxlängd på 19 meter och maxvikt på 48 ton - när de med jämna mellanrum går upp för att andas och spruta ut sin vattenkaskader. Sista gången kommer en av dem upp alldeles vid sidan av båten, som nu plötsligt känns väldigt liten.

På nästa utflykt kommer vi också att komma i kontakt med naturens under - det finns gott om dem på Island. Den guidade bussrundturen längs Gyllene Ringen visar upp några av de största sevärdheterna på den sydvästra delen av ön.

Första anhalt är det geotermiska kraftverket Nesjavellir, ett av tre sådana på ön. Här hämtas vatten upp i ett 20-tal borrhål i lavabäddarna, som mest är hålen 2.000 meter djupa och vattnet 380 grader hett. Från kraftverket strömmar sedan varje sekund över 1 600 liter 83-gradigt vatten till Reykjavik för att värma husen. Hela 90 procent av alla hus på ön värms på detta vis.

Precis som de andra kraftverken på ön ligger Nesjavellir på gränsen mellan de nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattorna. Att befinna sig i detta ingenmansland är Islands öde - och på senare år stora lycka. Kostnaden för värmen är 40 procent av oljepriset. Man badar i ett hav av billig energi.

Bästa stället att få en uppfattning om öns utsatta läge är Thingvellir, nästa stopp på rundturen. Bussen stannar uppe på en ravinkant. Det är här Nordamerika slutar. Sju kilometer åt öster börjar en annan kontinent, den eurasiska. Allt däremellan är ett öppet sår där allt kan hända.

Desto märkligare då att denna plats är den isländska nationens fundament.

Det var i denna sänka vid den stora sjön Thingvallavatns norra strand som Alltinget började hållas år 930. Vid detta högsta beslutande möte samlades öns 48 hövdingar med jämna mellanrum för att stifta nya lagar, reda ut landtvister och arrangera bröllop. Dess absoluta makt bröts i mitten på 1200-talet, då norska kungar började styra Island, men Alltinget fortsatte ändå att mötas här fram till 1798.

En flat sten kallad "Lagstenen" sägs ha varit den plattform där talaren ska ha stått. I övrigt finns inga synliga tecken på den gamla mötesplatsen, men den vackra och dramatiska inramningen gör ändå att man förstår att här skett stora ting - och fortfarande gör det. Varje år vidgas öppningen mot underjorden med två och en halv centimeter.

Nästa anhalt är Gullfossen, ett av Islands många spektakulära vattenfall. Det 32 meter höga fallet stormar fram i älven Hvítá som för med sig iskallt smältvatten från den stora glaciären Langjökull som kan skönjas en dryg mil bort i all sin mäktighet.

Att fallet fortfarande lever kan vi tacka en stridbar isländska för.

På 1920-talet fick ett gäng utländska investerare upp ögonen för fallet och fick regeringens tillstånd att projektera ett kraftverk som skulle ha utplånat Gullfossen. Något som den motsträvige markägarens dotter, Sigridur Thomasdottir, gjorde allt i sin makt för att förhindra. Bland annat vandrade hon till fots den 110 kilometer långa vägen till Reykjavik och hotade att kasta sig själv i fallet om inte beslutet revs upp. Hennes motstånd fick slutligen investerarna att vekna och dra sig ur uppgörelsen. 1975 donerades fallen till den isländska staten och är numera naturreservat.

Ett annat vattenmirakel finns alldeles i närheten, Geysir. Denna gejser som gett namn åt en hel geotermisk företeelse, har sedan länge nått pensionsåldern. Den började sin bana efter ett vulkanutbrott på 1300-talet. Ända fram till 1960 förmådde den sedan spruta en 80 meter hög kokhet vattenpelare upp i luften. Men sedan veknade den.

Efter en jordbävning år 2000 blev det återigen fart på Geysir, men numera sprutar den på sin höjd några meter åt gången - men bara när den har lust. Lyckligtvis finns det alldeles i närheten en annan mer ståndaktig släkting: Strokkur. Var tionde minut sprutar den ut en minst 20 meter hög vattenpelare till turisternas och souvenirförsäljarnas stora glädje.

Om gejsrar, vattenfall och valar hör till Islands mest vådliga attraktioner, är Islandshästarna desto tryggare. En besök på ön är inte komplett utan en ordentlig töltritt över lavafälten.

Under två dagar bor vi på den ekomärkta hästgården Eldhestar, strax utanför samhället Hveragerdi fyra mil öster om Reykjavik.

Av Islands uppemot 20 stora hästgårdar är den här den som är mest känd i Sverige. Inte undra på det. Vid framkomsten visar det sig att minst 15 av 20 i personalstyrkan är unga svenskor. De jobbar omväxlande som ridlärare, hästskötare och receptionister.

Det krävs inte någon livligare fantasi för att förstå att detta måste vara ett himmelrike för en svensk hästtjej. Att få leva en sommar i denna sagolika miljö med uppemot 200 sagolika djur. Då är det lätt att glömma att man jobbar sexdagarsvecka och att månadsförtjänsten bara är 4 000 kronor efter skatt, mat och logi och att man dessutom måste betala flygresan själv.

Vår första utflyktsledare heter Johanna. Vi är fyra i ridgruppen och hästarna heter Askur, Silvri, Bjartur och Frejur. Det blir en stillsam och vacker halvdagstur över de fågelrika våtmarkerna ner mot älven Ölfusás delta. Det blir också några kortare töltritter, men bara som en uppmjukning inför morgondagen.

Då bär det av inåt land, vi ska ta oss över lavafälten nedanför vulkanen Hengill, längs Skálafells branter, upp mot Reykjadalur. Framför oss rider till en början en grupp med femton ryttare och ett femtiotal hästar som ska ut på en sjudagarsritt. De väcker både vår avund och vår medkänsla. Att rida islandshäst tar nämligen på krafterna - allra helst om det är ett tag sen man satt upp till häst.

Efter en lång tölt fram till bergets fot bär det av uppåt. Allt eftersom vi stiger uppåt tätnar dimman, tills vi slutligen är helt omslutna av den. Här och var ser man bubblande heta källor. På ett ställe trampar hästarna försiktigt fram längst en brant bergskant. Någonstans där nere hörs ett mullrande brus - ett vattenfall.

Men de trogna islänningarna sviker oss inte. Till slut når vi fram till Reykjadalur, Rökdalen. Här badar vi i en het bäck och plötsligt skingras dimman och solen bryter fram: Ett vidunderligt landskap breder ut sig framför oss - en frodigt grön dal, omgiven av branta mörkbruna lavasluttningar, överallt bubblar och ryker det från heta källor.

Under ritten hemåt blir vi varse hur nära kanten vi tidigare ridit, hur långt ner vattenfallet ligger och hur trygga vi nu känner oss på hästarna. Fyra dagar i Islands magiska natur närmar sig sitt slut. Men några troll såg vi inte. Inte den här gången.

Jan Malmborg