Islandshästen

 

Lite historia och allmän fakta om Islandshästen.

 

Harald Hårfager, som regerade i Norge på 800-talet, var en väldigt sträng och hatad kung. Många nordiska vikingarna kunde inte stå ut med hans sätt att styra i landet så dom tog sitt pick och pack, sina kvinnor och djur och seglade västerut. Folk flydde även från de Norska öarna hebriderna och Orkenyöarna till Island.Några av de hästar folket hade med sig var "skogsponnier" av "tarpantyp", den hade samma utsprung som dagens Nordlandshäst i Norge. Sen fanns det en "Przewalskityp" av häst och Fjordhästens stamfäder. Sen kom det även hästar från de Brittiska öarna som var keltiska ponnier. De var små och starka hästar som kom till Island. När det blev ont om föda så livnärde sig denna lilla hästen på huvudskligen fisk och fiskmjöl. Vissa Islandshästar gillar även idag att äta fisk.

Vill du läsa mera om Islandshästens histora Tryck här.

 

 

 

Islandshästen är en liten häst men det är inte en ponny, därför att islandshästen kan bära vuxna ryttare och göra ett tungt arbete.

 

På Island har hästen haft en betydande roll inför uppbyggnaden av landet och naturligtvis för sitt folks överlevnad. Idag används hästen mest till fritid, inom turism men också som ovärderlig hjälp vid indrivningen av fåren på hösten.

 

 

Det finns många ryttar- och hyllningssånger till hästen på Island den mest kända kan man säga är A Spregisandi. Ridum ridum og reykum yfir sandinn…

Vill du lyssna på Ridu ridum  Tryck här.

 

Islandshästen har en mängd färger och tecken, en del hästar byter även färg beroende på sommar eller vinterpäls. De har även en ganska lång päls som börjar växa ut under hösten och som under vintern kan bli upp till 10 cm lång.

Vill du läsa mera om Islandshästens färger Tryck här.

 

 

De har även en tjock och lång man och svans som aldrig klipps utan endast borstas och plockas. Medelvikten är på ca 300-400 kg, medellivslängd på 25-30 år.

 

Man för traditionen vidare genom att använda beskrivande namn som bilden av hästen klarare. Det finns igen exakt siffra på hur många hästar det finns på Island men uppskattningsvis ca 80-100 000 tusen hästar och det föds ca 7 000 föl varje år.

 

 

Islandshästen är mycket frisk, med gott temperament, tålig, säker på hovarna, vänlig och social häst som vill leva i flock. På Island har hästen alltid hållits i

stora flockar där den lär från sina mödrar, sina kompisar och från de äldre hästarna.

Hästen lär sig allt den behöver veta i flocken fram till 4-5 års ålder då den även har utvecklat sin personlighet. Hästen har lärt sig lyda och respektera ledaren i sin flock och det är det den ska lära sig när det är dags för tämjas och ridas in av den nya ledaren – människan.

Dåligt uppförande får den efter hur den har behandlats och detta gäller alla djur.

 

Uppenbarligen bidrog Islands isolering och hårda livsvillkor mycket starkt till att hålla rasen ren och främja smidighet, seghet och motståndskraft. Egenskaper som var nödvändiga för att hästen skulle kunna överleva de förhållanden och den behandling som den måste tåla i århundraden på grund av brist på både hö och bete, ett hårt klimat och olika naturkatastrofer.

Islandshästarna är vana att ridas tvärs över floder och glaciärer, genom myrar och över svårframkomliga fjäll.

Bara för ca 70 år sedan saknades det bilvägar till de flesta gårdar på landet. Man red när man skulle till affären och till kyrkan och när man skulle hälsa på sina grannar. Alla transporter av byggnadsmaterial och livsmedel måste utföras till häst.

Islandshästen är känd för uthållighet och snabbhet det är många historier från alla tider som bär vittnesmål om det. Flera av den isländska litteraturens mest oförglömliga och omtyckta dikter handlar om hästen, framför allt som människans kamrat och jämlike, hästen beskrivs som den bäste tjänaren med många olika egenskaper och dess förtjänster är otaliga.

 

Många storslagna dikter beskriver också den oförglömliga upplevelsen att färdas till häst genom landet, njuta av fjällens skönhet och ödemarkens ensamhet. På sätt och vis var hästen kanske en symbol för människans möjlighet att överleva här vid randen av den beboeliga världen.

 

 

Det har sagts att ingen varelse har större rätt till Island än hästen. I samarbete med människan har hästen skapat den isländska kulturens förutsättningar.

Islandshästen är säkrare på hovarna än andra hästar. Den går lugnt och tryggt på smala fjällstigar med djupa avgrunder på sidorna.

 

 

Den töltar på den knaggligaste lavaslätt och den bär sin ryttare över strida jökelälvar fulla med grus och lera. Över 1000 år i Islands steniga, vilda natur har gett hästen en nästan spöklik förmåga att trampa rätt. På samma mystiska sätt vet en islandshäst hur den ska hitta hem. Islandshästen är tålig, stark och vänlig. Den går ute året om, i snö och regn, storm och solsken. Den har egenskaper kvar som för länge sedan har gått förlorad hos andra hästraser.

 

 

Man kan påstå att hästen är en del av det isländska landskapet i ännu högre grad än fåren. Den rör sig obehindrat över landet, den klarar sig utan att vålla sin ägare nämnvärda besvär eller bekymmer och ger liv och färg åt ett kallt och kargt vinterlandskap.

 

Man kan gott säga att islänningarna tog klivit från hästryggen direkt in i flygmaskinen. Ett flygbolag stiftades i maj 1928 och i augusti 1929 flög planet ”Sulan” vägen mellan Reykjavik och Akureyri första gången på 1 tim och 55 minuter.

 

 

Numera används hästen mest till nöjesridning, men den är fortfarande oumbärlig när fåren på hösten skall drivas ned från betesmarkerna uppe på fjällhedarna till de stora skiljningarna.

 

 

I alla städer och på större orter finns stall där familjer kan hyra plats åt sina hästar. Många stadsbor har egna hästflockar hos släktingar på landet.

 

Tillbaka& Til baka